I resumén inför mötet med PSV Eindhoven i kvalet till Champions League, där både holländska lag vi stött på tidigare i turneringen och holländska spelare som burit den röd-svarta listades så utelämnades ett namn eftersom hans tid i Milan är speciell. Johann Cruyff räknas alltid in bland de bästa spelarna i fotbollens historia. Jag såg honom aldrig spela, och jag hade fram till för bara något år sedan sett förvånansvärt lite rörliga bilder från tiden då han var aktiv. Jag har en inspelning med matcher från VM 1978 där Holland gick till final, men en given Cruyff var inte med på planet över. En förklaring som nämns är att han låg i fejd med sin fru, en annan att han blivit mordhotad, och en tredje, den som oftast nämns är att han vägrade delta p g a den dåvarande Argentinska militärjunta som styrde landet. Jag vill gärna tro att det sistnämnda är sant. Jag är nog inte den ende som suttit och tittat på inspelningar med gamla legendariska spelare och för mig själv konstaterat, riktigt eller ej, att de knappast hade varit lika dominanta i dagens snabbare och taktiskt mer fulländade fotboll, hur talangfulla de än var. Cruyff är inte en av dessa, även om hans tid i just Milan knappast ökade statusen.
Silvio Berlusconis intåg i den Italienska fotbollen började innan han tog över som ägare av Milan. 1981, fem år innan köpet av klubben och tjugo år innan FIFA organiserade det första VM för klubblag försökte sig Silvio på en liknande turnering genom att starta Coppa Supermondiale Clubs som kom att spelas i Milano vartannat år mellan 1981 och 1987, och naturligtvis sändes den på en av Berlusconis TV-kanaler. I den första deltog Milan, Inter, Peñarol, Feyenoord och Santos som spelade en mini-serie med enkelmöte. Alla på San Siro. Eftersom Milan slutade trea skall vi inte prata mer om vilket randigt lag som vann.
Samtliga lag anslöt med bästa möjliga trupp, men för att göra det hela än mer spektakulärt fick varje lag plocka in två valfria spelare där Milan bjöd in en 34-årig Johann Cruyff som precis spelat två säsonger i den amerikanska ligan. Milan var under de här åren strax innan Silvio kom in och räddade på gränsen till sammanbrott, och även om Cruyff av vissa inte sågs som mer än ett svindyrt jippo så var tanken att testa honom för att eventuellt skriva ett kontrakt. Åtminstone Curva Sud var rejält förväntansfull. Men ganska snart, redan i den första matchen mot Feyenoord visade publiken på San Siro sitt missnöje med burop. En Cruyff ur form och antagligen ganska omotiverad till annat än att ta sin jättecheck och åka på semester undvek närkamper och rörde knappt bollen i första halvlek. Han blev utbytt och kom aldrig ut till andra. Han var helt enkelt värdelös. Efteråt försökte Cruyff förklara att han varnat Milans ledning, men det gjorde knappast saken bättre bland våra fans.
Att döma av kommentarerna i pressen så trodde de flesta som bevittnat den enda halvlek Cruyff spelade för Milan att han var slut, men han återvände till Ajax där han var lysande och en stor orsak till de två ligavinsterna klubben tog hem under de två han var kvar. Efter bråk om lön lämnade han Ajax för (av alla klubbar) Feyenoord där han åter var genialisk i sitt spel och tillsammans med en gryende stjärna på topp spelades ligatiteln hem direkt. Det här gjorde självklart inte Milans fans gladare. När Cruyff 1987 återvände till Ajax, den här gången som tränare, ledde han ett lag med Rijkaard och Van Basten till vinst i Cupvinnar cupen. Då hade Cruyff antigen spelat med eller tränat alla de tre holländarna som skulle skriva historia med Milan knappt ett decennium efter nummer 14’s korta tiden i klubben. För ynglingen på topp som bildat radarpar med legenden i Feyenoord och själv kom att bli en legend var naturligtvis Ruud Gullit.
Kommentarer är stängda.