Man behöver inte ha följt Milan många år för att vara ganska bortskämd med både klass, stil och titlar. Klubben har haft sina dippar men det har alltid väntat något runt hörnet som tar oss tillbaka mot toppen. Höjer oss som en av de främsta utmanarna till både inhemsk titel och internationella troféer.
I dagsläget ser det där hörnet vi behöver ta oss runt, det verkar vara ganska suddigt och långt bort.
Läser man olika Milanforum är frustrationen påtaglig. Det skälls och förbannas, en del är uppgivna och andra kan inte låta bli att bara hånskratta åt eländet. Jag säger endast detta om detta; låt oss ha respekt för att vi alla är olika och hanterar dessa situationer på varierande sätt. Ibland till och med annorlunda från tillfälle till tillfälle.
Det sista vi skall göra är att tjafsa sinsemellan. Om någon behöver ventilera på detta forum att “hela Milan är skit och alla spelare borde säljas”, låt personen göra så utan mothugg. Det är faktiskt också bevis på passion när man skäller. Vi hanterar besvikelser på olika sätt i livet och hellre en förbannad supporter än en apatisk supporter, kan vi väl vara överens om.
Men låt oss samtidigt vara ärliga och försöka fundera lite djupare på varför detta skepp står så still när det borde flyga i ljusets hastighet genom fotbollsrymden.
I denna EA Sports era är det lätt att direkt börja spekulera transfer, slänga ur sig några namn som borde köpas in och några namn som borde säljas. Men då glömmer man att fotboll är ett lagbygge och laget på denna nivå är inte enbart de som står i startuppställning tillsammans med de på bänken. Laget är mycket mer än så.
Efter matchen mot Sassuolo. När bitterheten, ilskan och sorgen lagt sig kunde jag inte tänka på mycket annat än “varför?”.
Jag såg om delar av den, pausade till stillbild, kollade ansiktsuttryck och kroppsspråk på våra spelare. Jag försökte sluta tänka som en soffsupporter långt här uppe i Göteborg drygt 1700km från Milano och försökte istället försöka fatta vad som kan röra sig i huvudet om jag var en spelare på den planen, i den klubben, med den här truppen och den här staben. Jag stirrade på en pausad bild av Bonucci och försökte förstår vad som går genom hans huvud. Likadant med Kessié och andra.
Amatörpsykolog version cyber 1.0. Jag vet.
Här är några av mina tankar till varför det går som det går och de här detaljerna hänger ihop mycket för mig.
Ägarstrukturen: I ärlighetens namn kan jag inte påstå mig veta detaljerna till 100 % vad gäller ägarstrukturen i Milan just nu och det är lite med avsikt jag inte önskat studera dem noggrannare. Jag vet att UEFA är inblandade från första början, att mycket hänger på om vi tar oss till Champions League för att affären skall hålla och det var inte särskilt smidigt eller snabbt skött med övergången från Berlusconi till Kina. Så vitt jag vet hänger allt ännu lite i luften och det som finns att finna på Internet litar jag 50 % på. Jag har läst det mesta om affären, har kontakter som kunde ge mig mer info, men avstått för det betyder inget just nu.
Allt som betyder något nu; vi har ingen tydlig, stabil ägarstruktur. Det är ett faktum. Att vi var en av de klubbar som spenderade mest pengar under förra sommaren höjer min oro, snarare än minskar den. Vet vi 100 % vem som kommer äga Milan efter nästa sommar? Nej, det vet vi inte. Att under de omständigheterna försöka locka till sig några stora namn som är i sina bästa år och skall spela för Milan under många år. Ja, hur tror ni de själva resonerar?
Visst, vi kan göra som Galliani gjorde och köpa in ett stort namn för halva Milans transferbudget. Ännu en 35-åring som betalas högst av alla i Serie A. Men är det så vi vill bygga? Galliani höjs till skyarna i efterhand men han var då det summeras ganska värdelös om detaljer studeras.
Tränaren: Våra sex senaste tränare under de senaste fyra åren har varit; Seedorf, Inzaghi, Mihajlovic, Brocchi, Montella och Gattuso.
Jag har stor respekt för vad de har gjort och flera av dem har gjort bra saker. Mihajlovic släppte fram Donnarumma och andra ynglingar, Montella släppte fram Cutrone och var inte blyg spela offensivt, Gattuso fick lite “Cazzo!” in i attityden.
Men det här är för mig – jämförelsevis på högsta nivå – väldigt oerfarna tränare för en storklubb som Milan. De är mer som interimtränare på pappret. Den där tränaren som tar över tillfälligt. Nu känns det som vi haft sex sådana “caretakers”.
Seedorf gick exempelvis från att spela i Brasilien till att träna Milan. Jämför med Ancelotti som först gick utbildning 1992-1995, sedan tog över Reggiana en säsong 95/96, därefter Parma, sedan Juventus, och först 2001 tog han över Milan i åtta år.
Jag gillar Gattuso, gillar hans stil vid sidlinjen, hur Ringhio manar på och jag älskar hans sätt under presskonferenser. Men låt oss vara ärliga; om vi tog oss till Champions League, vad skulle han ha kvar i rockärmen annat än helhjärtat hoppa runt vid sidlinjen mot Mourinho, Pep, Jupp Heynckes, Klopp eller de andra i en tränarnas schackduell?
Vi längtar efter att ta oss till CL, men väl där då? Krävs det inte en tränare som kan försäkra att vi taktiskt kunnigt vinner mot APOEL hemma med alla deras brasilianare? För det har vi faktiskt inte idag om vi inte kan vinna mot Sassuolo.
Lagkaptenen: Vi har ingen.
Bonucci är lagkapten och jag menar inte att det var fel val. Han är mest erfaren och en av de som visat mest glöd trots att han bara spelat i klubben en säsong. Vad jag menar är att vi inte har en “LAGKAPTEN”. En spelare som är på planen regelbundet, automatiskt respekteras av alla de andra eftersom den spelaren har sex, åtta eller tio säsonger i klubben.
Rollen som lagkapten är ingen liten sak. Med en riktig kapten, det sätter en grund, ett ankare, en omedveten känsla av trygghet. Att man spelar i ett stabilt lag.
Idag spelar Milan där nästan vem som helst hade kunnat vara det och hur hade du själv tänkt som spelare idag? Att “visst, han är det och all respekt för valet”, jämfört med “han är det för att han är ta mig f-n vår härförare och förtjänar bindeln absolut”
Regista/Trequartista: Nostalgi när man tänker på vilka vi haft. Senast Pirlo som regista, Kaká som trequartista. Dagen vi gav bort Pirlo till Juventus är i mina ögon dagen detta rymdskepp fick gå ner på landning för reparation därefter inte lyft igen. Sedan Pirlo skickades ut genom dörren på ett nästan oförskämt sätt har vi i ligan hamnat: 2a, 3a, 8a, 10a, 7a, 6a. Trenden har varit ner, inte upp trots diagrammet man kan rita med siffrorna. Och vi har inte hittat vår regista.
Idag, med den här flummiga ägarstrukturen, vilken fantastisk regista tror ni vill skriva på för Milan?
Vårt spel idag är frustrerande både i backlinjen som är kaos många gånger i varje match, men också i anfallen där det mest liknar en handbollsmatch. Milan måste ha bäst statistik i ligan bland topp sex vad gäller passningar i sidled där bollen inte rullar mer än 5-6 meter mellan spelarna. Vi måste också ha bäst statistik på sämst hastighet i kontringar, sämst antal genomskärande passningar i djupled till rusande anfallare och en rad andra saker som en regista bidrar med. Särskilt om det finns en trequartista som länkar honom där uppe.
Milan idag är som att se Sverige spela handboll mot Ungern. Vi har varken en regista eller en trequartista. Det går för långsamt, för försiktigt, för aktsamt. Helt ärligt ser det otroligt oroligt ut och som att spelarna är mer rädda göra bort sig än våga något som kan resultera. Suso är väl en av få som vågar. Kessié förstår jag inte ens längre. Han får mycket beröm för att hans statistik visar det. Men han slår ju aldrig en passning längre än fem meter. Alltid pass till den säkraste. Men tror ni inte att en Kessié med en riktig regista och en riktig trequartista i laget hade varit fenomenal?
Med en äkta regista, då hade inte säsongen sett ut såhär. De matcherna vi gjort bort oss är faktiskt inte många om vi nu skall hålla det på ärlig nivå. Det är “bara” fyra hemmamatcher. Sassuolo, Torino och Geno spelade vi oavgjort. Atalanta förlorade vi. Med 9 poäng där istället för 3 hade vi haft 61 poäng och legat på tredje plats i tabellen.
Målvakten: I matchen mot Sassuolo, och många andra var Donnarumma den enda som verkade försöka få igång spelet snabbt. Att försöka ösa igång tempot till det Milan hade första tio minuter i matchen. Samtidigt börjar jag bli tveksam till hans hype. Ja, han är inte ens 20 år men den här säsongen tycker jag han snarare börjar dala än stiga. En hel del ingripanden har varit obegripliga. Men mest av allt, kommer han ens vara kvar? Och vill vi ha kvar någon som själv tvekar?
Raiola: Kan vi inte bara bli den första klubb i Italien som vägrar ha något med honom att göra? Om hans spelare då vill gå, låt dem gå. Som om det inte finns andra spelare i världen än hans förbannade stall.
Det var mina två cent. Berätta gärna vad du själva tycker om situationen och om jag är helt fel ute någonstans.