Stanna kvar, lämna. Stanna kvar, lämna. Stanna kvar, lämna. Snart vet vi vad Gianluigi Donnarumma bestämmer sig för.
Vilken jäkla bergochdalbana det har varit de senaste veckorna. Först rykten, nästan likt viskningar. Sedan slog det ner som en bomb, Donnarumma tänkte inte förlänga något kontrakt.
Själv befann jag mig i Polen, den där torsdagen den 15 juni. Det som skulle bli en härlig resa i det svenska U21-landslagets fotspår fick en trist början. Först kom tomheten, sedan ilskan och slutligen en acceptans och trygghet i att Milan överlever detta.
Men sedan dess har mycket hänt. Ett definitivt nej har ersatts med en försäkran om samtal. Vad det landar i går väl egentligen inte att sia om, och man bör väl egentligen inte gå händelserna i förväg. Men låt oss för sakens skull göra det ändå.
På många håll låter det som att detta är Mino Raiolas verk. Det är viktigt att inse att Mino Raiola arbetar för Gianluigi Donnarumma, inte tvärtom. Visst har säkert Raiola, likt ormen i Edens lustgård, viskat uppmaningar åt Donnarumma. Och visst kan en 18-åring, likt den bibliska Eva, anses ha blivit lurad. Men Eva åt av Kunskapens träd. Donnarumma valde att inte förlänga.
För Eva blev straffet det så kallade syndafallet. För Donnarumma blir straffet en förlorad kärlek och respekt.
Det är mycket möjligt att Donnarumma förlänger kontraktet. Det är i så fall troligt att en majoritet av fansen förlåter, och tar honom tillbaka. Men inte som förr. Det blir aldrig som förr.
Det enda jag tror att vi kan veta är att Gianluigi Donnarumma inte kommer att spela ut sin karriär i Milan. Det kanske blir en säsong till, kanske två eller till och med fem. Men inom en inte allt för avlägsen framtid kommer han att packa sin väska och lämna Milano.
Det hade inte behövt ske på det här sättet.
För ungefär ett och ett halvt år sedan skrev jag en annan krönika om Donnarumma. Känner man sig nostalgisk kan man läsa den. Donnarumma – den spelare vi förtjänar