Då var den slutligen här, dagen man har bävat inför under de senaste årens transferfönster. Stephan El Shaarawy har lämnat AC Milan. Men trots att jag i flera år har hoppats att den här dagen aldrig skulle komma så känns det ändå okej att den dagen slutligen kom.
Il Faraone var redan under tiden i Genoa tydlig med att han ville just till Milan eftersom han var ett fan av både klubben och av Kaká. Han fick som han önskade och säsongen 2012/2013 bar han laget på sina axlar med 16 gjorda mål och sedan dess har han en alldeles särskild plats i milanistis hjärtan.
Men sen kom bekymren. De senaste 882 dagarna har han varit skadad och borta från spel i 316. De senaste två säsongerna har det blivit totalt 30 matcher och på dessa har han bara mäktat med 4 mål och 3 assist. Trots det har han alltid känts som en bärande del av klubbens framtid. Det är han inte längre.
Stephan El Shaarawy älskar Milan och Milan älskar El Shaarawy. På Instagram har han skrivit ett långt och emotionellt inlägg om sina känslor för att lämna en klubb han älskar. Och trots att det känns vemodigt att läsa så vill jag, måhända med en dåres envishet, hävda att det ändå känns okej.
Jag tror att El Shaarawy behöver en nystart och jag tror inte att den nystarten kommer kunna ske i Siniša Mihajlović Milan. Han passar inte in i det tilltänkta spelsystemet 4-3-1-2. Jag tycker att Il Faraone förtjänar en nystart och det är med den kärleken till honom som spelare som jag tycker att övergången känns okej.
I en tid när Milan behövde en ljusglimt så tände en ung italienare med egyptiskt påbrå och en speciell frisyr ett ljus att tro på i en annars så mörk och dyster miljö. När det ljuset nu inte brinner lika kraftigt och omgivningen börjar ljusna så förtjänar det ljuset en chans att åter brinna kraftigt.
Och vi ska inte glömma att även när vi är långt hemifrån så är vi AC Milan! Dessutom är man alltid välkommen hem.