Vi kunde för längesen konstatera att ligatiteln är bortom räckhåll. Vi kunde för ett ganska bra tag sedan inse att endast ett mirakel av Bibliska (eller Koraniska om ni så vill) mått mätt skulle ge oss en Champions League plats. Vi sneglade ibland med oro neråt i tabellen snarare än uppåt. Någonstans i mitten av tabellen var den här mediokra säsongens förmodade resultat, med lite hopp om en topp fem placering och Europa Leaguespel (gamla UEFA cupen).
Nu vet jag att många snäser åt Europa League. På sociala medier, i sportbaren, framför teven med kompisarna. Vissa tycker att det är en Kalle Anka turnering jämfört med storebrorsan CL. En hel del tycker att den tar onödig kraft och resurser. Det diskuteras exempelvis flitigt i England om de stora lagen ens vill vara med då de missar topp fyra och en plats i Champions League. Man talar i år om Manchester United, hur deras säsong är ett mindre fiasko med ytterst liten chans att nå CL spel och att de då hellre hamnar i mitten för att bygga vidare under nästa säsong, än att kämpa till sig en Europa League plats med alla de matcher det innebär. Det Manchester United kan skrapa ihop i pengar på Europa League kan de göra på en halv Asien turné.
Och här är första anledningen till varför jag vill se oss i EL. Dessa j-a pengar hela tiden. Jag är inte på något vis någon stor vänstersympatisör (inte höger, mitten, gult, grönt, neonlila annan riktning eller färg heller), men allt behöver inte bara vara överdrivet kapitalistiskt hela tiden. Ibland kan det väl få handla om enbart fotboll och ren underhållning.
Den andra anledningen – och en tillräckligt stor för mig – är att Inter just nu har den där sista platsen till EL i ligan. Behövs det någon mer motivering än att hamna före Inter i ligan och sno den platsen från den mindre snygga kusinen?
Den tredje anledningen är att det finns en viss charm i EL som inte finns i CL. Visst är CL utan tvekan större, vassare, mer angelägen att ta sig till och vinna, men den kan också vara mättande. Jag vill givetvis som alla andra gärna se Europas bästa spelare, men ibland kan det bli för mycket av samma vara. Som Milan fan kan jag aldrig få nog av Rossoneri. De kan spela en försäsongsturnering utan betydelse och jag finner motivation. Inte minst att se nyförvärvens agerande, eller någon uppflyttad ungdom från akademien och vad han går för. Men att se Messi, Ronaldo, Ribery, Rooney eller Auguero för tredje gången på 10 dagar är inte riktigt för mig varje vecka på året. Lite så är det med CL. I stort samma lag som slåss om titeln. Det kan väl inte bara vara jag som tycker det är mer spännande när nya uppstickare presenterar sig där. Som då Borussia Dortmund exploderade på scenen för några år sedan, då Shaktar Donetsk spelade en fantastisk fotboll för några säsonger sedan, och då lag man egentligen förknippar med EL överraskar. Och det kan väl inte bara vara jag som suttit och sett lottningen till CL live, önskat nytt spännande motstånd i Milans grupp och suckat lite besviket när vi fått PSV eller Barca igen. Därför kan EL vara lite mer spännande. Vi, Milan, kan få möta lag vi aldrig någonsin mött tidigare.
EL har en särskild charm. Det spelas en fantastisk fotboll där. Minst lika fantastisk som i CL. Kanske just för att klubbarna är mer avslappnat inställda till den. Bortser man från prestigefyllt och pengamässigt, om man bara ser till ren fotbollsunderhållning är EL inte ens en millimeter bakom CL.
Den fjärde och största anledningen till att jag vill se Milan i EL är bra mer än tillräcklig. Det är den enda titel av alla som finns vilken vi inte vunnit. Vi har vunnit allt från CL till Interkontinentalcupen till några obskyra turneringar där bara lag runt Medelhavet deltog under en period. Vi har vunnit alla de absolut största, men aldrig den turnering och den måste ändå räknas topp tre för klubblag. Italienska lag har ett fantastiskt facit där. Juventus och Inter ligger i topp bland klubblag med tre vinster och en finalförlust var. Parma med Zola och Napoli med Maradona har vunnit den. Men aldrig Milan.
1972 åkte vi ut mot Tottenham i semifinal, 1976 i kvartsfinal mot Club Brugge, 1977 i tredje rundan mot Athletic Bilbao, 1979 i tredje rundan mot Manchester City, 1986 i tredje rundan mot Belgiska Waregem, 1988 i andra rundan mot Espanyol, 1996 i kvartsfinal mot Bordeaux, 2002 i seminfinal mot Borussia Dortmund och 2009 i första slutspelsomgången (sista 32 lagen) mot Werder Bremen.
Nu, så som säsongen både urartat och utvecklat sig är det två saker som i huvudsak motiverar mig som supporter. Att få se El Shaarawy tillbaka från skada och i samma form som förra säsongen, samt att Milan tar den där platsen i UEFA Europa League.
Jag vill se oss vinna finalen i Warszawa 2015. Vill inte ni?
Kommentarer är stängda.