Håll i er, detta inlägg kommer variera otroligt kraftigt.
Först och främst, jag har precis varit på gymmet och jag känner mig otroligt biffig (hybris). Varje gång jag är på gymmet träffar jag någon jag känner som ska diskutera fotboll. “Abbooow bror vad de gjorde med er” var det första en kille sa till mig idag. Det började inte direkt bra. Det slutade dock bra, han var på väg hem. Jag fick andas ut tills en annan snubbe dök upp med världens största hånleende. Konversationen med honom handlade också om Milan, han njöt av att han hade rätt “helt ärligt, sa jag inte till dig att ni kommer torska?….
Så summa av kardemumma: Bara för att jag är milanista ska jag behöva stå till svars för allt som händer i Milan (Y).
Jag skrev en artikel om identitet och specifikt Milans identitet. Jag hävdade att Milans identitet låg i CL. Ni kan läsa den här.
[divider]
Champions League lämnade en bitter eftersmak. Våra svagheter blottades inför en hel värld och alla har sina teorier om vad som ska förändras. Alla kan snacka sig blåa till imorgon. Vi var inte bättre än sådär, vi kan snacka om de berömda marginalerna, vi kan snacka om tur. Tyvärr mina vännner, vi är inte bättre än så. Sammanlagda resultatet ljuger, den speglar inte matcherna men den speglar ett maktskifte. Klubbar måste skötas på och utanför plan, där har vi skillnaden.
Det pratas sällan om styrka efter en sådan match som vi såg i tisdags. Alla lag kan förlora, alla lag kan ha sina storhetstider och alla storhetstider tar förr eller senare slut. Det man glömmer bort är att det har hänt tidigare och kommer hända igen. Ta en titt på Manchester United, Porto som vann CL, Sampdoria… Det finns många exempel.
Jag ska berätta en sak ni redan vet. Världen är ingen rättvis och trevlig plats där allt går som man själv. Världen är en elak plats som delar ut smällar till höger och vänster. Det handlar för mig, dig och även Milan i detta fallet att lära sig ta smällarna. Vinnarna av denna värld är de som kan ta de stora smällarna och lära sig något. Smärta är temporärt, vinnarmentalitet varar för evigt. Milan måste nu tillbaka till ruta ett, hitta sina vinnarmentalitet och bygga därifrån.
Jag vill se spelare som har ett psyke utav dess like, spelare som tror på sig själva och som vägrar ge upp. Det är också därför jag är delad till Balotelli vara eller icke vara. Balotellis största strid är inte på plan men utanför. Redan 3 år gammal blev han lämnad av sina biologiska föräldrar, det har satt sina spår än idag. När han var 16 år och spelade fotboll fick han höra apljud från publiken och ville sluta. Han övertalades att fortsätta av sina tränare. På plan är han däremot svag. Balotellis vara eller icke vara i klubben har aldrig varit hetare än nu.
Seedorf då? Han blev avstängd från holländska landslaget som ung för att han vägrade att lyssna på tränaren. Han gick in omklädningsrummet och ville att alla skulle spela som han ville. Seedorfs arrogans och självsäkerhet är viktiga faktorer för att bli en bra tränare. Frågan är dock om inte Milan är en för stor klubb för att vara första. Ännu en gång jag är lite delad. Innerst inne säger en röst att han är den rätta. VI FÅR INTE glömma att Seedorf fortfarande styr Allegris lag. Han har inte hunnit sätta sin prägel på laget (spelare). Han har för få alternativ att välja mellan för sitt sätt att spela. Han vill ha någon annan än Tassotti bredvid honom.
Aldrig har jag längtat till nästa säsong som denna.
[divider]
Jag känner mig så stark efter mitt gympass att jag nästan har misshandlat mitt tangentbord. Jag kommer inte kunna se söndagens match mot Parma då jag har min egen match. Om jag ska vara ärlig mot er så är det skönt. Jag hoppas på en vinst och att Cassano gör bort sig. Det skulle kännas superbra!
Ciao amicos!
twitter: @AbassAlAli
Kommentarer är stängda.