Ni har säkert precis som jag läst om Barbara, Balotelli och Galliani i tidningarna de senaste dagarna, och vad förändringarnas vindar viskar.
Buffelteorin bygger på naturligt urval, en nödvändig delprocess i evolutionen. På Nordamerikas prärier vandrade stora flockar av bufflar, eller bison som de vanligare kallas. De strövade alltid som en enda stor, homogen enhet och när de blev jagade flydde de alla tillsammans i enad riktning. Det är en av evolutionens resultat, att är man just den typen av djur så har man större möjlighet att på längre sikt överleva som art om man förflyttar sig i flock. Precis som stim agerar i haven mot större rovdjur. När flocken attackeras, när den jagas av rovdjur så är den aldrig snabbare som enhet, än vad den långsammaste individen i flocken är. Gamla djur, väldigt unga förvirrade djur och skadade djur påverkar hastigheten. Därför, när flocken attackeras är det dessa långsammare djur som stryker med först och blir uppätna. För flocken är det positiva resultatet att dess hastighet som enhet då ökar, och flocken är viktigare än individen.
Det finns vissa som säger att buffelteorin också är vad som kickar in när vi dricker alkohol. Om våra hjärnceller är bufflarna, och alkoholen (vilken som bekant dödar hjärnceller) är rovdjuren, så kan vi säga att alkoholen ändå dödar de långsammaste hjärncellerna först. Vår hjärna blir i det stora hela, som enhet lite snabbare och det är därför vi tycker att vi bara blir smartare och smartare ju fler öl vi dricker. Det här är naturligtvis ren buffelskit och inte sant. Men någonstans mellan den verkliga buffelteorin och den andra skämtsamma varianten verkar Milan ha befunnit sig ett tag nu.
I den verkliga får ju skadade spelare inte spela match, gamla spelare får inga nya kontrakt, och de som inte håller måttet eller bråkar ställs utanför laget eller till och med klubben, för lagets och klubbens bästa. I den andra varianten tar man ett par rejäla klunkar från Milan-flaskan, dricker sig full på historia och gamla meriter, tappar i självinsikt och inbillar sig onyktert att Milan minsann är näst intill ett självspelande piano, bara några skadade spelare kommer tillbaka och en värvning eller två ansluter i Januari. Ännu värre, fulla på egen arrogans, verklighetsflykt och överdrivet höga tankar om sig själv traskar man ut, ser förvirrat på när motståndare löper ifrån en och skyller på domare eller säger att man trots allt spelade bra.
Jag kan inget om Barbara vad gäller hennes kunskaper. Jag vet inte om hon är ett helt oprövat kort eller om hon spenderat många år till att noga förbereda sig för den stunden som tydligt väntar runt hörnet. Vad vi kan säga är att det inte håller så som det sker just nu, med maktkamper bakom kulisserna, velande vem som skall styra, och vem som skall uttala sig. För ni ser på uttalandena att det inte är en helt enad och stabil front. De må säga ungefär samma sak, men bara det att flera uttalar sig säger mig tillräckligt. Så funkar det inte i en klubb där allt är harmoniskt. Och för min del tänker jag på flocken. På klubben. Pappas flicka Barbara lär inte bli den som får backa. Vi kan tycka vad vi vill om Gallianis enorma insats, men jag lägger hans historia bakom mig om jag måste. Han blir den som får lämna till slut ändå och fungerar inte relationen Galliani/Barbara till klubbens bästa i detta nu, exakt nu, är det lika bra att han lämnar nu, så flocken blir snabbare. Varför kämpa mot det oundvikliga? Det är inte min personliga önskan att han lämnar. Men låt det ske som måste, förr hellre än senare.
Galliani har gjort stora saker för Milan i nära 30 år nu. Jag vet inte exakt hur mycket skuld han skall ha för att det går knackigt, jag är inte ute efter att lägga någon större på honom. Jag håller med till viss del att han säkert har haft det särskilt tufft i och med att pengarna för spelarköp som han tidigare var van vid, att de inte funnits. Att han tvingades sälja Ibrahimovic och Silva är en annan sorglig historia. Men samtidigt har han lagt sammanlagt 20 miljoner euro på Matri och en oprövad Niang, agerat oseriöst, ja nästan arrogant gentemot CSKA Moskva angående Honda, och rent ut sagt tror jag verkligheten har hunnit ikapp honom. Italienska ligan är inte densamma, så som den var i början på 2000-talet. Milan är inte i samma maktposition som de var för 10 år sedan, men Galliani verkar ha fortsatt agera precis som inget förändrats. Fotbollseuropa har förändrats mycket. Vi står fortfarande väldigt högt upp på listan av klubbar dit stora spelare vill gå, men där vi för 10 år sedan kanske konkurrerade med ett halvdussin i Europa, konkurrera vi nu med ett halvdussin bara i England. Den gamle Adrianos luriga stil håller nog inte på samma sätt längre. Där han förr kunde köra trick och listig taktik vid transferfönster, så skiter nästan en klubb som PSG eller Manchester City i de där 1-2 miljoner euro som Galliani tidigare försökte slänga sig förbi på målrakan med. De oljeprinsarna saftar på med 5 miljoner direkt, erbjuder spelaren 30% högre lön och skippar rävspelet. Och den som tror att Milan någonsin med Italienska ägare kommer kunna eller kommer välja att agera så, kan bara ge upp den tanken direkt. Makten har skiftat med pengarna och de största kassavalven finns inte längre i Lombardiet.
Det är mycket annat som har förändrats ute i fotbollsvärlden under Gallianis tid i Milan, mycket i hur klubbar interagerar med varandra under transferfönstret. På 1990-talet var det tämligen enkelt. Klubb A kontaktade klubb B och förhandlade om en summa för spelare X. Ibland ville klubb C och D vara med och buda, men det var fortfarande raka rör. Idag har agenten en mycket större makt, han kan spela ut klubbar mot varandra. Ibland beror en affär mellan två klubbar på ett avtal som involverar en spelare i en tredje klubb där en av de första måste lösa med honom eller agenten har honom som kund och vill passa på att lösa… ja, ni hör ju. Det är en helt annan dimension på Silly Season, ett helt annat klimat än under Gallianis första 20 år och jag tror inte han riktigt räcker till där längre. Det finns mycket mer att säga om detta, men jag släpper den biten här och nu. Diskutera det i kommentarfältet sinsemellan. Vi har över 6,000 medlemmar och jag vet att det finns fotbollskunskap där ute bortom ”han är skit” och ”han är kung”, så använd forumet. Det är gratis.
Allegri har nog inte lång tid kvar. Han haltar i flocken när han egentligen skall leda den på prärien. Mer vill jag inte säga om honom.
Balotelli. Tja, vad skall man säga? Nu går ryktet om att han kan vara på väg bort efter uppgivenhet från ledningen. Om det är just PSG, det lyssnar jag inte på särskilt mycket. Men att besvikelsen i Milan bara växer kan väl ingen tala emot nu, eller? Jag tänkte ett tag precis som många andra. Ge honom en chans, han är ung, han behöver lite vägledning och tid. Men jag har tänkt om här vad gäller en detalj. Hur begåvad och talangfull han än är som spelare, den där andra biten med självdisciplin, ödmjukhet, och agerande som en verklig lagspelare, det är ju det man får lära sig i juniorerna. Det där med att sansa sig och tänka på laget när man känner att man håller på att spåra ur för några domslut emot sig. Hälften av ambitionen, det målmedvetna arbete bland ledare i Primavera är att fostra och utveckla spelare i just den mentala biten. Hade Balotelli kommit som 18-åring direkt från Ghana till A-laget, då hade jag fortfarande förstått hans attityd till sporten, att han behöver lite mer tid än andra. Men han har fått 5 år av skolning innan A-laget i en bra akademi, och all uppbackning i sina A-lag. Jag säger inte att jag vill bli av med honom. Jag säger bara att för min del finns inga ursäkter längre för onödiga kort eller oproffsigt beteende. Funkar det inte så funkar det inte, hur gärna man än önskar att en spelare skall funka. Det är särskilt frustrerande med spelare som alltid haft laget de får spela i som sitt favoritlag. Som supporter är det särskilt frustrerande om just en spelare vilken älskar klubben sätter sig före laget gång efter annan. En legoknekt till spelare som åker runt där han får bäst betalt och inte har någon särskild känsla för klubben, där förstår man odisciplinerat beetende mer. Åter, jag säger inte släng ut honom. Jag säger inte att han aldrig kommer funka. Jag som många är bara åskådare och vet inte hälften av sanningen. Det enda jag säger är att om ledningen, Galliani, Tassotti och de andra har kommit till slutsatsen att han inte funkar, då står jag bakom det.
Mourinho berättade om ett möte med Rubin Kazan i Champions League när han hade Balotelli i laget. José hade alla sina anfallare på skadelistan, bara Mario att tillgå. I 42a minuten får Mario ett gult kort. I halvlek sätter sig Mourinho ner med sin anfallare, i 14 av pausens 15 minuter sitter han och ber honom; ”snälla Mario, jag har ingen att byta med, du har ett gult kort, snälla rör inte ens någon där ute. När vi tappar bollen, reagera inte ens, dömer domaren fel, säg inget”. I 46e minuten får Balotelli sitt andra gula och blir utvisad. Jag vet inte om det sammanfattar säsongen hittills. Det känns så.
Personligen tycker jag att vårat spel blivit långsammare, virrigare, vådligare och ängsligare med honom på planen, jämfört med hur månaderna med El Shaarawy var innan Mario kom, då vi spelade med fart, glädje, som ett lag, och det verkade vara något större på gång. Som det utvecklat sig känns Mario såhär på distans inte som en ”team player”. OM det är så att humöret och glädjen i klubben, säkerheten i spelet på planen samt självförtroendet i truppen överlag försämras tack vare en spelare, då får han heta Messi, Maradona eller Maldini om han vill. Blir flocken snabbare utan honom går det före. Hur bra han är i Playstation räknas inte.
Det går knackigt för Milan nu. I ligan, med värvningarna, klubbens utstrålning känns som när en nära familjemedlem har gått bort och man behöver tid att bearbeta sorgen för att komma upp ur misären igen. Det är för mycket bekymmer och nedstämdhet i Milan. Såpass påtagligt att ändringar krävs. Det kan väl ingen säga emot. Skall vi göra ändringar är det lika bra att göra det ordentligt. Passar Galliani inte längre in i framtidsplanerna och han ombeds rulla ihop den gula slipsen, funkar inte Allegri, och passar vissa spelare inte in i Milan-familjen, så opponerar jag mig inte mot att vi löser detta på ett anständigt sätt. För flockens bästa. Bara man den här gången tar tag i det modigt och seriöst. Skall det göras en rekonstruktionen, gör den ordentligt! I ledning om det krävs, med den utlovade ungdomssatsning, och en vision för framtiden som sträcket sig längre än säkrat Champions League spel kommande säsong. Med långsiktig målsättning, så bygg för f-n laget bakifrån! Inte någon ny anfallare här, eller en ny 33-årig back där. Priset för att komma tillbaka får bli vad det vill, bara vi blir det där Milan igen som verkligen var en av favoriterna att ta sig till final i Champions League, och inte en outsider som idag. Förr eller senare tar vi oss tillbaka oavsett hur omfattande ändringar vi gör.
För vi är Grande Milan!
Kommentarer är stängda.