Dagarna blir kortare och mörkare, solen gömmer sig bakom tunga regnmoln och träden blottar sina nakna grenar. Den riktiga hösten är med andra ord på väg med stormsteg.
Större delen av den svenska befolkningen går nu in i någon form av depression som är ett återkommande tillstånd i slutet av varje sommar. Man möts inte längre av glada, solkyssta människor i mataffären eller av hurtiga löpare på väg till jobbet. Folk stänger in sig igen och tänker nog inte komma ut förrän vårens blommor doftar igen.
Det är här jag ,och säkert många av er med, fungerar på ett helt annat sätt än majoriteten av befolkningen i det här landet. Hösten är min absoluta favoritårstid, det är ju nu allt kul börjar igen.
Det är september. Vi är tre omgångar in i årets upplaga av serie A, alla galna transferrykten hit och dit har lagts på is en stund och tidigare i veckan kickade vi igång den mest ärofyllda fotbollsturneringen av alla, Champions League. Allt faller på plats igen, det är min känsla.
Förvisso kan man som milanista känna en gnagande oro och viss ångest ändå denna höst. Ett skadedrabbat milan som startat svagt i ligan i år igen ger inte den bästa känslan i magen, och även om det trots allt räckte igår mot Celtic så känns det inte heller okej med tråkigt och obalanserat spel i Champions League. Men på något vis så hör det väl till? Det är en del av charmen med sporten. Att brinna för ett fotbollslag är inte alltid en dans på rosor, men när sommaren drar sig tillbaka och löven faller… Det är då fotbollen blommar.
Avanti Milan!