Inom fotbollen räknar man några stora epoker. Spanien som landslag är mitt uppe i en. Real Madrid vill jag av princip inte nämna, även om jag nu halvt korkat precis gjorde det för att förtydliga en princip. Ajax direkt följt av Bayern Munchen hade varsin storhetstid på 1970-talet, och Milans magnifika lag på 1990-talet vann visserligen inte lika många titlar i rad ute i Europa som de tidigare nämnda klubbarna, men de räknas lika mycket och nämns lika kvickt bland de lärde som just en epok. Detta magiska Milan som bara då fick miljoner nya fans, innan Internet ens var en kunskap bland alla surfare på livets vanliga vågor.
Ruud, Van Basten, Donadoni, senare Dejan och Boban för att nämna några offensiva krafter, de var i världens blickfång när Sacchis och arvingen Capellos mannar erövrade Europa samtidigt som de stod högst på tronen i Italien. Underhållande, stabilt och i varje led effektivt skrev laget fotbollshistoria med fler titlar än vad Tevez ens kommer kunna få plats med som tatueringar på sin kropp även om han bara skulle lyckas vinna hälften, men det tåget är kört Carlos och eftersom du valde Mordor tycker jag inte synd om dig det minsta.
Som alltid, vågar jag påstå, gemensamt för oss alla minns vi främst målen och för de yngre vilka inte var med då men vill resa tillbaka till den delen av Milans historia finns inte mycket annat att hitta. Nästan bara klipp med det offensiva i fokus. Trots att det var vår defensiv som definitivt la grunden till epoken, när det var vår defensiv som verkligen var det vackraste! Om vår offensiv var en Rembrandt så var vår defensiv en fresk utefter San Siros hela fasad målad av Michelangelo, Cézanne och Frank Miller tillsamman.
Det var Sacchis genialitet i uppbyggnaden av försvarslinjen som gjorde det möjligt för kreatörerna där framme att leverera. Lugnet, tryggheten och världsklassen i försvaret gav hela laget ett sådant självförtroende och en sådan pondus. Jag har följt fotboll sedan åren då det populäraste TV-spelet hemma hos folk var två vita streck som styrdes upp och ner mot en kolsvart bakgrund via en klumpig ratt, när man tävlade att skicka en fyrkantig ”boll” fram och tillbaka*, och jag har aldrig någonsin under mina år sett en bättre och mer komplett försvarslinje i ett fotbollslag. De flesta icke-Milanista jag mött, de med lite vett bortom gapig och tunnelseende fanatism över sitt eget lag, de håller med. Jag har mött fans som öppet hatar Milan, men när vårt försvar från 1990-talet kommer på tal så lägger de allt hat åt sidan och bara erkänner sin genuina beundran. (* Pong, kids, namnet på spelet var Pong)
Det där TV-spelet med sitt monotona, förbannade ”ping!” till enda ljudeffekt, som blev mer irriterande efter ett tag än fiskmåsar som tjuter utanför fönstret tidigt en sommarmorgon när du försöker somna efter en vild natt på stan, sådär känner jag ibland när vi förknippas med ännu en spelmotor som skall in på vårt mittfällt, när vad vi verkligen behöver är att bygga ett nytt dominerande försvar. Vad hände med ett av våra tydligaste kännetecken, en ruggig försvarslinje? Det kanske funkar bland 7-åringar på en grusplan bakom husen i förorten att anfalla i flock och försöka skjuta stenhårt i krysset, men inte i Champions League. Varför dräller vi med försvaret varje Mercato?
Jag vet inte vad ni tycker om en sådan som Abate? Eller, jo, jag har läst vad många tycker och jag erkänner att jag själv i frustration svurit över tröja #20. Defensivt har jag inte mycket att klaga på, men offensivt? Oj! Det var en match säsongen 2011/12 när han slog två inlägg i samma match och jag önskat att jag spelat in den, eftersom det var en otroligt unik företeelse som en dag kanske kan säljas på Tradera. Två hela inlägg!? Så många gånger jag sett honom rusa upp utefter kanten i en kontring, bara för att stannar till, spela tillbaka en långsamt rullande boll och hela möjligheten till vad som kunde blivit en riktigt vass chans dör ut.
Men, så tänker jag på försvaret i stort. När var senaste gången ni kände en trygghet med Milans försvarsuppställning? Fanns den ens där under Nestas sista år, när han var skadebenägen och ganska ensam att räkna bland klassförsvarare? Kan det vara varför Abate tvekar så ofta, varför han inte går hela vägen i anfall, att han helt enkelt tänker hem innan han ens nått till hälften fram? Han gör ju det faktiskt med mer självförtroende i landslaget, han verkar våga mer då.
Ett av de mest korkade beslut jag sett inom fotbollstransfer är när Makelele – om än inte en egentlig försvarare – såldes från Real Madrid för att finansiera ytterligare en Galactico (jag kan bara inte låta bli, eller hur?). Det jag såg som navet och defensiva grunden för den klubben att lyckas med sin målsättning, han försvann och inget var sig likt. På samma sätt tycker jag ett av Milans underligaste och mest korkade beslut (utan att veta detaljer om vad som föregick internt) var när Panucci såldes. Duktig i försvaret men även vass i offensiven. Nio mål på tre säsonger i Milan är väldigt mycket för en försvarare. Och någonstans där, någon gång då undrar jag om Milan tyvärr inte började släppa det Sacchi och Capello så väl och under så många år försökt etablera. Börja bygga varje lag på en bastant fyrbackslinje!
En offensiva spelare kostar alltid mer. För samma pengar vi köper in en mittfältare med lön som BNP för ett mindre land i Centralamerika så kan vi köpa två klassförsvarare. Istället wobblar Milan iväg en check i slutet på transferfönstret för en 30-årig back med gräsallergi, eller tar in en mittback på lån. Låter det stabilt? Man tar in en anfallare på lån, inte en mittback! Och, bara för att vi har en världsartist i anfallslinjen med lön som BNP för.. etc … löser inte resten sig självt, det har vi ju sett i hundratals lag.
Om jag fick välja en person att sätta mig ner med, en person att ha ett längre samtal med så är det Tassotti. Det finns ingen jag är mer nyfiken på och som jag hellre skulle vilja prata Milan med. Han har gjort 4 år som ungdomstränare och suttit som assisterande i långt över ett decennium nu. Men han nämns aldrig som tilltänkt för rollen som huvudtränare? Varför? Jag är nyfiken på varför. Vill han inte själv? Varför kommer han inte till tals mer i media? Och nej, jag menar inte att vi skall byta ut Allegri nu. Jag vill bara höra hur Tassotti funderar. Jag är säker på att han har mer av värde att förmedla på en kvart än Galliani på ett kvartal.
Tassotti kan vara den sista länken vi har till Sacchis och Capellos skola. Jag undrar hur han skulle bygga ett lag, eller hur mycket han verkligen får vara delaktig i att bygga nuvarande? Han ingick ju trots allt i den där suveräna backlinjen på 1990-talet som bl.a. inte förlorade en match på över en säsong. En backlinje att lita på defensivt men som verkligen även hotade offensivt. Då när Milan gick från att vara Milan, till att bli Grande Milan. Jag skulle vilja fråga: Mr. Tassotti, vad hände med att bygga bakifrån?
Kommentarer är stängda.