Så var den över. Sommarens italienska transferfönster stängde igår och det har blivit dags att sammanfatta Milans sommar. Det kan vara värt att fundera över hur saker och ting kunde ha varit, om det som aldrig blev och slutligen om det som faktiskt hände. Men en sak i taget.
I slutet av våren skrev jag en krönika där jag funderade kring vilka spelare som skulle kunna anlända och förstärka Milan. Mr Bee hade ännu inte köpt klubben och jag kollade därför särskilt på de spelare som hade utgående kontrakt. Eftersom ett uppköp av klubben verkade mer och mer troligt så väntade jag med att publicera texten och när köpet sen blev officiellt så valde jag att helt enkelt kassera den.
Men hur kunde då saker och ting ha varit? Vilka namn innehöll listan. Överst på listan fanns André Ayew. Inte för att det var den spelare Milan mest behövde utan för att det helt enkelt är en fantastisk fotbollsspelare. Återfanns på listan gjorde också spelare som Sami Khedira, Alex Song, Fabian Schär och André-Pierre Gignac. Det som framstår som ganska tydligt är att det inte hade funnits pengar till att förstärka de delar av truppen som var nödvändigt.
Att det som kunde ha varit inte var det som blev ska vi vara glada för. Dessvärre finns det annat som aldrig blev. Zlatan, Jackson Martinez, Kondogbia och Witsel ryktades alla till Milan men anlände aldrig. Zlatan var ett långskott från början och Jackson Martinez valde en bättre klubb. Om det finns inte så mycket att säga. Men att Kondogbia valde Inter framför ett, enligt uppgift, bättre betalande Milan svider. Och att Axel Witsel uppgavs ha valt Milan framför Juventus men ändå inte anlänt svider ännu mer.
Jag har alltid haft ett förtroende för Galliani. De senaste säsongernas transferbudgetar har varit orimligt små och jag har varit av den bestämda uppfattningen att Galliani har gjort ett bra arbete med väldigt små resurser. Nu finns det anledning att tänka om. I sommar har det funnits pengar. Det har gått att värva dyra spelare, Milan har värvat dyra spelare. Ändå har man gått bet på flera namn som verkligen hade lyft startelvan. Jag hoppas att man i januari kommer göra ytterligare värvningar och jag är villig att tro att Galliani syr ihop en eller två bra övergångar. Misslyckas man då är det nog dags att pensionera mannen med den gula slipsen.
Men vad har då faktiskt hänt? Mycket dödkött har lämnat och det är naturligtvis glädjande. Bland de tyngre förlusterna märks El Shaarawy men det var trots allt en spelare som inte fick plats i Milans 4-3-1-2. Hachim Mastour har lämnat för Malaga på två år med köpoption men eftersom Milan har en återköpsklausul med fast pris så är jag inte särskilt orolig. Återstår att se hur han utvecklas i Malaga.
Anfallet har förstärkts och värvningarna av Bacca, Luiz Adriano och Balotelli får anses vara riktigt bra. På mittfältet har Bertolacci anlänt till vad som ändå får anses vara ett överpris. Förhoppningsvis kan han återupprepa sin fina säsong. José Mauri och Juraj Kucka kan inte anses vara annat än bänkspelare men där den förstnämnde åtminstone besitter någon form av potential. Värvningen av Rodrigo Ely kan visa sig bli lönsam, tillsammans med prestigeköpet Romagnoli kan Milan ha hittat ett fungerande mittbackspar. Det är inte det mittbackspar man vinner Serie A med men vi får ta en sak i taget.
Sammanfattningsvis så lyser de starka namnen för startelvan med sin frånvaro. Witsel hade gjort skillnad direkt. Hade det inte varit för att varenda klubb i hela Europa letar mittbackar hade jag varit något besviken över att vi inte hittade en etablerad mittback. Den lagdel som ändå uppenbart har förbättrats är anfallet och kanske kan det bära långt.
I januari vet vi huruvida vi flyger. Gör vi det inte så hoppas jag verkligen att Galliani har något ess i rockärmen.