Fotbolls-VM är i full gång och Sverige är mitt uppe i ett rysardygn där framtiden i mästerskapet inte ligger i tjejernas egna händer. Hade det varit herrfotboll hade hela landet stått still med dem, men så är inte fallet. Fallet är inte heller så att jag vill försöka få dig att följa damfotboll, det är upp till dig själv. Det här handlar om någonting helt annat.
Jag började spela fotboll när jag var fem eller sex år gammal. Jag minns inte riktigt. Jag var fast besluten att bli målvakt, för det var det jag var bra på efter att ha lirat boll med mina bröder sedan jag kunde stå och gå. När jag väl började i ett lag ändrade jag mig snabbt och bestämde mig för att bli David Beckham.
Jag skulle alltså bli mittfältsproffs, ha världens bästa frisparksfot och vara den där superstjärnan som hela världen älskar. Men jag kom aldrig dit. Och det har ingen annan damspelare heller gjort.
När folk frågar varför jag slutade spela efter nästan tio år brukar jag säga att jag skadade knät och inte kunde fortsätta. Det är bara halva sanningen. Resten av den är att jag helt enkelt insåg att det inte fanns någon framtid för mig på planen, och det var en riktig motivationsdödare. Överallt pratade folk om damfotboll som om det var ett dåligt skämt, uttryckte att damfotbollen behövde bli sexigare för att folk skulle intressera sig för den och i skolan skrattade man åt oss tjejer som lade all vår extra tid på att träna nickar eller frisparkar – vi kunde ändå aldrig bli lika bra som killarna och ingen ville kolla på våra matcher.
Jag blev less på det där.
Det är inte synd om mig. Idag ägnar jag mig åt fotbollen på andra sätt och jag har vid flera olika tillfällen fått arbeta med den. Både som tränare och domare, och inte minst som sportjournalist. Det är dock synd om alla unga tjejer som spelar och drömmer, men fortfarande idag tvingas inse att de inte är önskade på fotbollsplanen.
”Som kalvar på grönbete. Tjejer och fotboll hör inte ihop. Damfotboll är inte fotboll. Det här är minsann inte det landslag som representerar vårt land”.
Listan över skiten folk säger och skriver kan göras lång. Frågan är varför? Jag tänker på alla män som har mammor, flickvänner, fruar och inte minst döttrar som de älskar. Varför detta ständiga behov av att förminska och försvaga dem i olika sammanhang?
Jag hoppas verkligen att ni är en utdöende ras och att era söner stängt av på det örat och jobbar för kvinnor istället för emot. Jag önskar att det aldrig mer ska ske att en ung tjej slutar spela fotboll på grund av att folk trycker ner henne tills hon inser att hon inte är värd ett skit i sammanhanget. Damfotbollen kommer förmodligen aldrig nå samma nivå som herrfotbollen, men den är åtminstone värd samma respekt.
När jag var liten drömde jag om att bli fotbollsproffs. Nu drömmer jag om att andra flickor med samma dröm ska tro på den och kämpa för den så länge de tycker att det är kul. Inte tills någon krossar den.