Finalmente, ni som kan er språkhistoria eller ser likheten med ordet finally förstår nog vad jag syftar till.
Den här bloggen har fått mycket ris och ros. Texterna har till mestadels handlat om Milan och när man är begränsad till en klubb så blir det svårt att driva en blogg. På senare tid har jag velat skriva en hel del och ge min syn på det mesta men det har hänt andra grejer i livet.
Den senaste månaden har varit lång och stressig. Vi börjar från början. Jag hade min sista praktik inför min examen. Under den tiden måste jag arbeta, eller agera, som lärare på heltid och samtidigt flytta till Helsingborg. Lovet kommer, jag flyttar ner det som jag trodde skulle ta mest plats från Eskilstuna. Lovet går, jag har en vecka kvar på praktiken. Sovandes på en madrass i en vecka tror jag att allt löser sig i sista sekund. Det gör det inte, jag får panik och börjar tokstäda sista två dagarna och det blir inte bättre.
Sista två dagarna inser jag att jag är dum i huvudet. Vem samlar på sig så mycket som jag har gjort? Kartonger, strumpor, köksgrejer och inte minst smuts i form av damm och flott. Ingenting blotta ögat kan se, tills besiktningen……
****
Inte nog med att allt har varit en röra, Milan har spelat sådär charmigt som en före detta storklubb kan göra. Milans historia är för glamorös för att ha den verkligheten idag.
Det är lätt att skylla på Inzaghi och ännu lättare att skylla på spelarna. En bra och sund blandning är ekonomi, verklighet och organisation. Ekonomi-situationen känner vi till, den är status quo. Verkligheten är att vi har för stora kvar med för små medel. Organisationen har varit densamma över en lång tid medans resten av världen och inte minst tiden sprungit ifatt oss.
Ekonomi, verklighet och organistaion, en cocktail a la Milan delux.
Ännu en verklighet är att Serie A har tappat i attraktionskraft. Serie A är numera avfallsstationen för spelare som har nått sitt bästa före datum. Inte minst Milan är villiga att plocka in föredettingar för att sedan kommentera att man nämligen har följt spelaren sedan 2007. Precis, sju år senare bestämmer man sig *nej nu tar vi hit honom, det får räcka…”
****
På måndag börjar riktiga livet, lärare på heltid för resten av livet (?). Världens bästa jobb, utmanande, inspirerande och inte minst socialt. Lönen har förbättras avsevärt de senaste åren men attityderna är nästan densamma.
Skolan är den institutionen som alla kan relatera till. Alla har gått i skolan och åsikterna om hur det ska vara är minst sagt olika. Vissa tänker, andra uttalar sig och vi andra möter verkligheten med vitögat.
Likadant är det med Berlusconi, Galliani. En pratar, en uttalar sig och de andra, vi, ser verkligheten.
Inom en snar framtid ska jag kasta mig ut på djupt vatten och analysera det som har. Stay tuned!
Twitter:@AbassAlAli