Vi lyfter inte. Vi flyger inte. Vi är ett flygplan som inte lämnat startblocken. Vi är en fågel med avklippta vingar. Vi är ett sjunkande skepp.
Vad bitter han låter, tänker ni efter den här inledningen. Ja, vad ska man annars vara efter den här förlusten. Vi gör tre mål och har bud på fler. Det är väl positivt. Men vi släpper in fyra och förlorar ändå. Det är inte positivt, det är så negativt som det kan bli.
För en vecka sedan var jag positivare än någonsin. Jag tycker fortfarande att det var med rätta. Vi var piggare än på länge. Det var ett nytt år och det såg ljusare ut.
Nu ser det dock lite mörkare ut. Vi börjar strålande. 2-0 står det redan efter 12 minuter. Vem kunde tro det? Inte jag i alla fall. Segern var i hamn. Frågan var inte hur många poäng vi skulle plocka, det var hur många mål vi skulle vinna med.
Men tji fick vi. Ett snabbt reduceringsmål av ynglingen Berardi satte oss på pottan direkt. Men inte kunde vi väl tappa detta? Det trodde jag aldrig på. Men vad jag tror stämmer allt som oftast inte så väl ut med resultatet har jag märkt.
Vår backlinje lekte rövare och efter en halvtimme var det kvitterat. Inte heller då trodde jag på ett poängtapp. Vi är ju ändå Milan! Så här lågt kan vi väl ändå inte sjunka.
Jodå. Det kan vi. Strax innan halvtidsvilan hittar Berardi både nätet och krysset. Ett hattrick av den grabben på en halvlek. En Sassuolo-spelare med ett blåsvart hjärta. Det var väl inte så konstigt att han var taggad att sänka den rödsvarta brodern.
Och nog gjorde han det. Han gjorde ett mål till och såg till att Montolivos reduceringsmål i slutet inte var något värt. Honda (grymt inhopp), Balotelli och Pazzini försökte men de hittade aldrig nätet.
Slutsignalen ljöd. Sassuolos mannar hoppade runt i en ring och hade nog aldrig varit så glada förrän då. Men vi rödsvarta har nog aldrig varit så förödmjukade, så skamsna och så sorgsna som den här kvällen.
Allt är bara tomt. Jag hittar knappt orden när jag försöker känna efter hur jag känner. Och det förklarar nog det mesta. Vi har aldrig varit med om något liknande. Det här är helt nytt för oss. Vi har en president som inte bryr sig, en tränare som inte håller, en bristande laganda och en identitet vi inte känner igen oss i. Vilka är vi? Vart är vi på väg?
Jag vet inte vilka vi är längre. Och jag är inte säker på vart vi är på väg. Men jag vet att det finns spelare i vårt lag som förtjänar något bättre. Och att det finns spelare i vårt lag som inte förtjänar att bära denna tröja.
Det är dags att sluta bortförklara sig och börja leverera. Ända från toppen till de som gör grovjobbet på plan. Det här får inte fortgå. Ju längre det gör det, desto svårare blir det att komma ur det.
Vi har en chans nu. Och den vilar över Berlusconi. Han måste ta två beslut.
- Sparka Allegri. Säga att vi inte har någon ersättare klar spelar ingen roll. Något måste hända och jag anser det vara första steget. Han har gjort för dåliga resultat.
- Öppna plånboken i Januari! Nog har Silvio pengar. Det är en sak som är säker. Vi måste agera. Sälja 2-3 spelare som inte hör hemma i laget och värva in typ två spelare av klass. En till backlinjen, exempelvis Mangala och en till mittfältet.
Men kommer det här att hända? Nej, det tror jag inte en sekund på. Dock får klubbledningen gärna motbevisa mig. Han ryktas efter matchen hänga mycket löst i alla fall. Ett beslut tas under måndagen, sägs det.
Jag tror inte heller att Squinzi är så sugen längre att sälja Sassuolo och köpa Milan.
Forza Milan!