Min kära krönikör-kollega Zvonko skrev, som svar till min krönika “Vad är det som händer?”, en mycket intressant egen text om hur viktigt det var att ha en ledarroll i laget/klubben. Zvonko har rätt från första bokstaven till den sista. Han skrev att vi tidigare haft legender och stora ledare i laget som Nesta, Inzaghi, Ambrosini, Van Bommel m.fl. som vi inte har idag.
Ett psykologiskt fia med knuff som ingen bemästrar. Som min kollega även nämner så är det just nu en massa psykologiska krig om vem som ska vara ledaren i laget. Krig som aldrig tidigare funnits i Milan. Jag tror att en viktig roll som vi kan räkna ut helt är Berlusconi. Ja, jag skriver väldigt mycket om honom, men det är just för att när jag ser på hur andra lags ägare involverar sig och skänker sina hjärtan till sina klubbar. Jag tycker att man som president/ägare ska se relationen till klubben som en en far har till sitt barn. Låt mig förklara. Det jag tycker saknas nu som Berlusconi tidigare stått för är hans kraft att trycka upp Milan mot framgång och förbi plågor som omklädningsrums tjafs och konstanta strider med tränare etc. Jag såg för inte så länge sedan en video på när Berlusconi kommer till Milan för “Raduno” vilket är den första träningen efter uppehållet. I videon ser man när Berlusconi kommer in i lokalen och hälsar på samtliga spelare. Skillnaden mellan detta klipp och ett snarlikt klipp från 2002/03 är hur spelarnas respekt till presidenten speglades. Till att börja med så står alla spelare från 2002/03 säsongen uppradade för att hälsa på presidenten vilket man inte gör i det lite mer aktuella klippet från i år. Några få undantag är faktiskt de unga spelarna som inför den pågående säsongen blev uppflyttade. Alltså Cristante, Petagna och Kingsley Boateng. Det andra är beundran i deras ögon när Silvio närmar sig. Skillnaden mellan de inköpta spelarna och spelarna som växt upp i Milan är respekten de har för både presidenten och klubben.
En punkt som jag inte höll med Zvonko på var den om Italienska tränare. Med det sagt så vill jag inte påstå att jag inte förstår att han tycker att Italienska tränare är lite för fega. Allegri är feg. Det är inte fel. Det som dock är fel är att han fegar i situationer där det sista han ska göra är just fega. Alltså matcher mot de sämre lagen där man skaffar sig en ledning och sedan tappar bort den. Jag tycker likt de flesta Milan supportrar att det är dags oss och Allegri att ta farväl av varandra. Anledningen är dock inte Allegris taktiska kunskaper utan mer hans sätt att leda ett lag på. I min förra krönika skrev jag att han inte riktigt har satt sin prägel på laget och vunnit spelarnas respekt. Detta tror jag är anledningen till den katastrof som vi idag bevittnar. Skälet till varför Allegri fick det prestigefyllda jobbet som Milan coach var för att han i Cagliari ,där han tidigare styrde rodret, hade byggt upp en magisk harmoni och kärlek vilket såg Cagliari alltid ta en placering på den övre halvan av tabellen. Detta har han inte lyckats med i Milan. Så Allegri är inte en tränare som styr med samma typ av respekt som i Milan länge har varit en grundpelare.
Lösningen är den att Berlusconi antingen håller sig borta helt och inte dyker upp som gäster på Bajram/Eid när han känner för det. För då slår vi nämligen ut en av det psykologiska spelets aktörer. Andra draget är att sparka Allegri och anställa en tränare som coachar på det sätt som Milan är vant vid. Zvonko nämnde Jörgen Klopp. Han är en underbar tränare som använder samma typ av coaching som Milan. Han sade i en intervju att hans eviga idol varit Arrigo Sacchi som de flesta av oss vet lyckades väldigt bra i Milan. Jag personligen tycker att det är viktigt att vi håller oss till Italienska tränare. Anledningen är den att Serie A är en väldigt taktisk liga med mycket mindgames involverat. Bemästrar man inte dessa två delar så har man väldigt enkelt för att misslyckas. En av mina kandidater är Capello. Capello är den enda tränaren som kan rädda Balotelli i min mening. Vi kan alla enas om att Balotellis psyke idag efterliknar det Ibra hade tidigt i sin karriär. Zlatan sa själv att en av de bästa tränarna som han har haft och som har hjälpt honom mest var Capello. Mannen har en pondus som märks rakt igenom TV-rutan och jag kissar på mig lite varje gång jag ser honom. Detta vill jag att våra spelare ska känna när tränaren talar. Många hade kallat det rädsla. Jag också, men detta är vad våra spelare behöver då de flesta av dem inte upplevt det tidigare.
Avslutningsvis vill jag säga att vi är Milan och att vi alltid hittat ljuset genom den mörka tunneln. Det som fattas nu är bara att ta oss igenom den.
Forza Milan!
Kommentarer är stängda.