Jag var otroligt sur på Lundh och Ekwall som gång på gång sänkte Milan och Italien, både under TV-sändningar och på deras bloggar. Jag var mest sur över att Hussfelt inte försvarade Milan och Italien. Men han hörde nog mitt skrik efter Barca matchen då han skrev modigt och sa emot. Han vann tillbaka respekten jag hade för honom! Han är en kung som balanserar sitt yrke med vad han tycker. Han låter de andra i studion säga sitt. Han är professionell.
Stycken ur Jesper Hussfelts blogg:
Why always you?
“Milan såg ut som 80-talsrobotar på Camp Nous gräs. Stora, orörliga och med allsvensk nivå på tekniken. Barcelona hade fått göra 1-0 på straff och Milans omställningar var inte speciellt hotfulla. Förutom 1-0-målet hade Barcelona haft bud på mer och Messi var på väg att spräcka sin spelmålsnolla mot italienska lag men det ville sig inte.
Just då lyckas Ibra nagla fast bollen, få löpningar runtom sig, han upptäcker Nocerino och Nocerino vräker in 1-1 på Camp Nou. Där kom målet. Momentum svängde och Milan började tro.
Plötsligt kunde laget börja spela sig ur situationer, spelet jämnade ut sig, Ibra trollade lite nere vid kortlinjen och känslan av 1-2 var inte långt borta. Det var där, innan en Barcelona-hörna, som Nesta började hålla i Busquets och det var där Puyol tog ett grepp om Nesta. Resultat? Straff Barcelona.
Nesta får förvisso skylla sig själv efter att ha greppat Busquets. Redan i första mötet hade Puyol mycket väl kunnat få en straff efter tröjdragning, men med så många tröjdragningar som uppstår i en match känns det ibland märkligt att välja en av alla och blåsa på just den.
Barcelona har gått in i de här matcherna med en historik. Toppdomarna vet att många av Barcelonas spelare, Puyol och Alexis bland dem, ofta faller till gräset, ibland utan minsta vidröring. Barcelonas extrema kultur har gjort det mycket svårt för domarna att döma just dessa matcher, därför sällan är det så mycket fokus på domaren som efter Barcelona matcher.
Chelsea har genom åren kännt sig lurade, Inter var på väg att bli lurade av Busquets filmande, Real Madrid har kännt sig lurade och nu känner Milan likadant. Men varför är det så ofta efter just Barcelonas matcher man får den här skumma känslan?
Hur kunde Dani Alves gå in med dobbarna före mot Abbiati utan att bli varnad? Hur kunde Mascherano gå in med sträckt ben i en situation utan att bli utvisad? Kompany fick tre matchers avstängning för en liknande incident mot Manchester United, utan att träffa spelaren. Var det inte straff för Milan i andra halvlek också? Jag vet inte, för jag har inte sett situationen ordentligt, men det kändes bara märkligt.
Gamle Juve-basen Luciano Moggi försökte, bevisligen, att ha ett finger med i spelet när det gällde domarvalen ute i Europa och för det och mycket annat fick Juventus i slutändan betala ett straff. Jag tror inte att detta är uppbyggt på samma sätt, utan snarare att det är resultatet av en kultur som Barcelona har byggt upp. Ett goodguy-varumärke, en klaga på domaren-i-grupp-stil som inte är ovanlig i andra klubbar i toppeuropa, ett så stort bollinnehav att motståndarna till slut måste hitta knep för att återerövra bollen, i kombination med att Barcelona har många spelare som nästan systematiskt faller enkelt.”
Kommentarer är stängda.