torsdag 20 september 2018
MILAN CLUB SVEZIA
AK Design
Förslag till Manifest Milan Club Svezia

Förslag till Manifest Milan Club Svezia

Vad tänker du, när du tänker Milan?

Vad känner du, när du hör namnet Milan?

Jag kan självklart bara tala för mig själv men vad jag tänker, det är till en början kärlek som aldrig kan sina. Den kan aldrig dö. 30 år detta år, så länge har den varat för mig, för den här fossilen (tack Petter) jag, och på min gravsten skiter jag i vad det kommer stå. Men i en Milantröja skall jag begravas. Testamentet är redan filat på och de har väl ett tjugotal tröjor välja på i garderoben som blir kvar efter mig. Att sänka mig i, den där kistan. Eller de kan bränna min kropp på bål sedan sprida ut askan med cirkuskanon man skjuter folk genom under ett randigt tält. Jag skiter i vilket. Bara tröjan sitter där.

Jag vet inte varför, jag vet inte hur den är där eller av vilken anledning den uppstod. Men jag vet att jag känner den så innerligt rakt genom mig. Kärleken till Milan.

Eller, vänta lite nu.
Jag vet precis varför.
Allt kommer på plats.
Vänta till slutet här så förklaras det.

Man kan ta en psykolog undersöka mig och kanske kommer någon fram till att Milan är ett substitut för min farmor eller farfar jag aldrig fick träffa men hört så mycket om. Kanske min morfar som gick bort när jag gick i grundskolan och mitt bestående minne av honom är sittandes där nere i den lilla byn Bistrica utanför Zepce, inne i hans rum, han hostandes av kedjerökning och tungt liv, döende, när jag satt med Guinness rekordbok sju år själv läste högt om alla rekord och så ville han höra mig repetera de som hade med andra världskriget att göra. Hur många som dog, vilket slag som var värst, och han började gråta för han hade varit med om allt det. Kanske är det den biten. Hur han hade tvångsvärvats till Andra Världskriget. Idioter kom till byn tog hans äldre bror gav honom en uniform, men då sa min morfar att jag tar den istället för min bror skall bli far snart. Något år efter att jag satt läste för honom ur den där löjliga rekordboken gick han bort.

Kanske är Milan bara ett substitut för en saknad jag undermedvetet måste få utlopp för.

Kanske är det detta Milan är för mig. Något tomrum i hjärtat som behöver fyllas och JAG VET, jag är så ödmjukt förstående att allt ovan, det är så många andra här i Milan Club Svezia som har liknande eller ännu värre berättelser. Många av era som dött i närtid på värre sätt. Många så mycket närmare i tid än den om min morfar som gick bort på 1980-talet. Och då skall man vara ännu mer ödmjuk, att om det fortfarande tär i mitt hjärta, vad gör det inte för någon som upplevde det bara fem eller tio år bort.

Och då vaknar man till, då tänker man till, då börjar man förstå. Men vänta lite nu? Det är ju därför vi alla älskar Milan. Men vi älskar ju Milan inte bara för matcherna, vi älskar dem också och kanske ännu mer för att vi vill känna gemenskap med andra som älskar Milan. Vi suktar efter en familj. Även om vi har en som lever tryggt, en vi lever i tryggt. Men vi vill ha en till. Vi vill ha något mer, något som kan fylla ett stort eller litet tomrum eftersom vi har så mycket kärlek att dela.

Jag vet inte vad det är men jag känner att något i mig bara förtärs när Milan går dåligt och kanske är det bara en annan form av anorexi. Då vill jag kunna gnälla mot någons axel i två dagar. Och jag mår oövervinnerligt fantastisk å andra sidan när vi vunnit en stormatch. Då vill jag bara kunna jubla tillsammans med någon som förstår min glädje.
Eller ens då vi kvitterat. Kommer ni ihåg den där mot Inter förra året!?

Jag vet inte.

Milan är inte en klubb för mig. Det är en familjemedlem. En släkting. Och fuck it, nu när jag har dem tatuerade flera år så är dem i mitt blod.

Varför känner jag för den här klubben så djupt att om Gattuso bad mig gå ut i ett krig för honom, då skulle jag göra det? Men om den svenska statsministern oavsett vilken just nu bad mig om samma, då skulle jag tveka kanske be fjollan dra åt Hades, och gapskratta åt tjuven?

Låt oss knyta ihop detta, i en svart-röd-randig säck
Vad jag försöker säga, det är att jag älskar allt med detta och er.

Vi är så många.
Vi älskar samma.
Vet ni vad vi kan göra med det?

Mäktigt mycket!

Vi kan förena den här familjen som redan är, än bättre. I Stockholm, i Göteborg, i Malmö, hela vägen till Pierre i Alingsås.

Asir, Petter, Goran, Sara, Nakisa, David, Oskar, Robin, Chiya, Haris och f-n jag kan inte räkna upp alla namn men ni vet att jag tänker på er och vad vi kan göra.

Och så återkommer vi till den där början utlovad skulle återknytas mot slutet, den där jag sa att vi återkopplar varför jag vet precis varför, att allt kommer på plats.

Jo, se dig runt här på Milan Club Svezia. Bara se dig runt.
Vad ser du?

Milan?
Titta en gång till!

Du ser Milan, folk som älskar Milan, från tusen olika ursprung. Femtio olika länder om man räknar var våra föräldrar föddes.

Och det är detta Milan Club Svezia hela tiden handlat om för mig. En familj och en gemensam kärlek vilken Bob Marley kunde spelat in låt om, om han hade fått vara bland oss. Där man skiter i all annan dynga. Där man bara får vara röd och svart lite diavolo.

För en enda dag då varje gång vi träffas – under Milanmatch – så är alla vi samma nation.
Den som heter AC MILAN.

AdBlock detekterad!

Var god klicka på din AdBlocker och klicka på undanta denna domän, för att vår webbsidas olika funktioner ska fungera korrekt.