torsdag 20 september 2018
MILAN CLUB SVEZIA
AK Design
Åh Rossi, vår Rossi

Åh Rossi, vår Rossi

Det skrivs mycket om Donnarumma och det spekuleras bland fans, med all rätt. Gigi var den vi trodde skulle bli vår nästa stora både vad gäller klass och antal år i Milan. Nu råder enorm osäkerhet vad gäller bägge. Men om vi stoppar det trassliga kassettbandet som är Donnarumma för en stund, så vill jag lägga dit den fantastisk LPn som Är Sebastiano Rossi på skivtallriken istället.

Det är tidig vår 2016 i Milano och Sebastiano Rossi – sedan länge pensionerad fotbollsspelare – sitter i en TV-studio. Hade man den dagen inte sett Rossi sedan målvaktshandskarna lades på hyllan tretton år tidigare kunde det vara svårt att känna igen honom utan presentation. Mycket tunnhårigare, något rundare, en aning tröttare i kroppsspråk och utan målvaktsställ på sig skulle man antagligen passerat honom på gatan utan att registrera vem det faktiskt var. Men med lite mer tid på sig skulle polätten nog falla ner. De karakteristiska kindbenen och de ständiga smilgroparna hjälper att placera var man sett honom bland vackra supporterminnen.

Sebastiano Rossi är ingen som setts ofta i TV-sofforna. Han har levt en ganska undanskymd tillvaro efter fotbollskarriären och inte varit involverad i särskilt mycket som har med sporten att göra. I motsats till många andra från hans generation har det inte blivit några tränaruppdrag, ingen involvering i den tekniska staben, ingen tid som bisittare under matcher eller som närvarande i en TV-studio inför och efter match.

Detta är på sätt och vis inte det minsta förvånande. Målvakter är ett speciellt släkte som ofta går sina egna vägar.
Hur många gånger ser vi dem bli inbjudna för att analysera matcher? Ja, det är väl Hedman några gånger när han suktade efter rampljuset och Isaksson ett par gånger motvilligt.
Hur ofta ser vi dem bli framgångsrika tränare? Dino Zoff är den jag själv spontant kommer på, inte någon mer.

Tyvärr är det vid två ganska trista tillfällen man ser Sebastiano Rossis namn nämnas efter karriärens slut. I maj 2011 grips han efter att slagit till en civilklädd polis över munnen på en bar i centrala Cesena. Staden där han föddes 1964, här spelade han sin juniorfotboll och gjorde det så väl att han som 18-åring fick debuterade för Cesenas A-lag där det blev åtta säsonger och 127 matcher.

Nästa tillfälle det skrivs mycket om Rossi är i juli 2014. Då är han en av 17 personer som förhörs om misstänkt inblandning i en kokainhärva.

Men den här dagen, 20 mars 2016 finns en speciell anledning varför Sebastiano Rossi är särskilt inbjuden till en TV-studio och tacksamt nog har det med fotboll att göra. Även om Rossi själv med stor sannolikhet ställde upp ganska motvilligt.

27 februari 1994 slog Rossi ett gamalt rekord som tidigare innehades av just Dino Zoff. Innan Foggias Igor Kolyvanov lyckades göra mål på ett långskott hade Seba hållit nollan hela 929 minuter i sträck och över 11 matcher. Det skulle ta 22 år innan Buffon i mars 2016 slog det där rekordet och naturligtvis var detta anledningen varför TV-kanalen bjudit in Rossi.

Det var nog med blandade känslor som Seba tog plats där i soffan för att se matchen mellan Torino och Juventus. Visst var det en fin gest att den tidigare rekordhållaren gratulerade den nya, men det var ju ändå hans rekord. Något han kunde vara mycket stolt över. Det är väl klart att han var besviken samtidigt.

Det är tyvärr så att Sebastiano Rossi kommer vara en av de mest bortglömda och mest underskattade bland fans generellt. Inte bland milanista, men övriga. Han kom fram under en era med fenomenala italienska målvakter där namn som Walter Zenga, Angelo Peruzzi, Ginanluca Pagliuca och Francesco Toldo per automatik ofta nämnas. Sebastiano Rossi, inte lika ofta. Alla de andra namnen, de fick spela landskamper. Seba fick aldrig spela en enda och det är detta som kanske bidrog till besvikelse den där dagen då Buffon slog hans rekord. Flest minuter utan insläppt mål, det var den saken Rossi kunde bära med sig stolt, vara ensam om att äga och bli ihågkommen för. Den där marsdagen tog Buffon det ifrån honom.

Det var egentligen märkligt – trots antalet högst begåvade målvakter som det fanns på den tiden i Italien – hur landslagsledningen bara ställde honom åt sidan. När Serie A var den bästa ligan i världen någonsin och alla de största spelade där var Seba en gigant mellan stolparna. Ändå togs han inte ut i VM-laget 1994 och det mest bisarra var att Italiens förbundskapten då var Arrigo Sacchi vilken ändå var den som hade tagit in Rossi från Cesena till Milan. Istället tvingades Rossi sitta hemma och se Pagliuca, Marchegiani och Bucci utgöra målvaktstrion.

Det kommer förbli ett enigma varför Seba aldrig fick spela en enda landskamp. Den långa och ståtliga målvakten med nästan aristokratisk hållning vann allt som går att vinna på klubbnivå. Han var den perfekta tryggheten en backlinje kan önska sig mellan stolparna. Medan exempelvis Walter Zenga – som kallades ”spindeln” – studsade runt och kunde utföra det spektakulära var Rossi ofta motsatsen. Han stod lugnt och plockade in bollar där de nästan dog när han tog in dem mot bröstet, eller så föll han kvickt mot marken och greppade bollen. Ofta såg det ut som om han kunde läsa bollbanan och därför positionera sig lämpligt, så att det akrobatiska inte behövde utföras. Självklart gjorde han från tillfälle till tillfälle fenomenala räddningar men oftare såg han till att inte behöva försätta sig i situationen.

Känd som l’ascensore umano, den mänskliga hissen, var han i princip felfri på inlägg och visste när det var dags att stanna på linjen och när det var läge att sticka ut för att plocka ner. I vårt drömlag från det tidiga 1990-talet är det ofta defensiven som hyllas men låt oss inte glömma bort att Sebastiano Rossi var en ytterst viktig del av den. Han passade perfekt i det taktiska sätt som våra försvarare spelade och om det behövdes en räddning var ett av hans kännetecken att trots sin längd blixtsnabbt vara nere och tippa skott utanför stolpen.

Seba var en hörnsten i Fabio Capellos lagbygge, det som kallades de oövervinnerliga och gick 58 raka matcher utan förlust. Det som vann fyra av fem Scudetti och en Champions League. Frågar man en Milanfan vem som är den bästa målvakten klubben haft, då kommer de flesta antagligen svara Rossi. Frågar man supporter av annan Serie A klubb vilka de tio bästa målvakterna är som spelat i ligan, då kommer de antagligen inte ens nämna Seba.

Därför är det viktigt att vi aldrig glömmer honom och kanske skulle han kunna vara till nytta idag. Det finns en berättelse när Capello tog in den kaxige, unge Zlatan på kontoret i Juventus och försökte förklara vad han ville ha ut av spelaren. Han satte på ett band med Van Bastens mål och sa något i stil med: ”sitt här och bara titta på detta, det är såhär man spelar”. Kanske skulle någon ta och låsa in Donnarumma i ett kontor, sätta på en DVD med Sebastiano Rossi och säga något liknande: ”sitt här nu i fem timmar och se hur man gör”.

Trots den där tidiga vårdagen 2016 när rekordet togs ifrån Rossi av Buffon får man som Milanfan se det positiva. Det var en av fotbollshistoriens absolut främsta målvakter som tog det ifrån Seba. Buffon har tilldelats över 50 individuella utmärkelser, Rossi fick genom åren bara en.
Men å andra sidan har Sebastiano Rossi vunnit en Champions League, Buffon har inte vunnit någon.

AdBlock detekterad!

Var god klicka på din AdBlocker och klicka på undanta denna domän, för att vår webbsidas olika funktioner ska fungera korrekt.