torsdag 20 september 2018
MILAN CLUB SVEZIA
AK Design
Det finns inget värre än ett derby
Bröderna Baresi

Det finns inget värre än ett derby

Det finns få saker större, underbarare, bättre och vackrare än ett derby. Och få som kan bryta ner mig mer om matchen slutar fel.

Det finns inget som tar mig på en emotionellt värre berg-och-dalbana än ett derby. Jag mår schizofrent lika illa och bra i omgångar från dag till dag inför det. Från minut till minut under matchdag, från halvlek till halvlek. Varför jag utsätter mig för detta är en gåta.

Kanske är det när smärtan kommer under just dessa tillfällen som jag lärt mig uppskatta ögonblick av kärlek mest. Hur underligt det nu än kan låta. Och jag inser hur patetiskt det kan te sig för vi pratar ju ”bara” fotboll här. Men jag har sällan känt en högre nivå av lycka än då Milan varit uträknade från början, ändå lyckats med något fantastiskt. Den där resan från avgrund till eufori och tillbaka i omgångar, den härdar och ger lektioner för annat i livet.
Fråga om datum eller plats jag befann mig då jag kysste en tjej första gången.
Har en vag minnesbild av det. Nästan ingen om jag skall vara ärlig.
Fråga mig om datum och plats då jag såg Milan köra över Cruyffs Barcelona i Champions Leaguefinalen med 4-0. Jag kan berätta hur det luktade i rummet där jag befann mig.

Det finns inget mer magnifikt möte mellan två klubbar från samma stad, än Derby della Madonnina. Rom får ursäkta hur stort spektakel deras än är. Istanbul har några år att ta ikapp och måste samtidigt tygla galenskapen. London är en soppa av så många olika klubbar, Barca-Real är inte ens ett äkta derby trots sitt uppnästa namn El Classico. Och så kan vi fortsätta räkna upp dem från runtom i världen.

Romderbyt är gladiatoriskt vansinne. Nästan alltid brutalt och fyllt av tyvärr för mycket negativa vibbar där matcher så många gånger spårat ur. Som om Rom aldrig lyckats skaka av sig Neros degenerering och fortfarande vill bränna ner staden så fort tillfälle ges.
Derby della Lanterna i Genoa är snyggt men tyvärr påverkat av att klubbarna så många säsonger legat i olika divisioner.
Derby della Mole; då man spelar om Mole Antonelliana, den gamla synagogan i Turin som idag är cineastiskt museum, ett landmärke i staden där de bourgognefärgade Torino möter den där andra klubben i dassiga ränder som alltid lyckas få en straff på övertid. Det derbyt är aldrig rättvist dömt.

Derby della Madonnina, det är ett konstverk. De matcherna är en mytologisk berättelse på en böljande ocean där varje våg lika vördnadsfullt vårdar två skepp tävlandes in mot hamn. Milan och Inter, dessa två fartyg som ständigt ligger nära varandra babord mot styrbord och där Inter under många år hade stäven några båtlängder längre fram, sedan var Milan några knop före, och så Inter förbi igen med sin trippel som innehöll en bragdartat titel i Champions League. Men vi följer varandra ofta väldigt tätt i tabellen.

De här matcherna mellan Milanos majestäter är Vivaldiska och precis som Antonio från Vendig på 1700-talet mästerligt berättade om de fyra årstiderna via symfoni så genomgår jag själv fyra faser inför varje derby.

Det börjar med förväntan. Den inleds redan när spelschemat släpps inför säsongen. Någonstans i juni/juli. Då sätts pojkspolingen i mig igång och jag är lika angelägen om att få komma dit till det datumet där Milan-Inter möts, så som jag var desperat fylla mitt Paninialbum med alla spelare VM 1982 innan turneringen startade. Jag blir som en unge med sitt första Kinderägg.

Några veckor innan derby är jag inte lika glad längre. Jag är mest bitter, förbannad, nervös, negativ, ointresserad av det mesta som inte har med Milan att göra. Om jag läser en bok så läser jag den inte ens. Hjärnan läser två sidor men så kommer jag på mig att ha dagdrömt tankarna bort ur berättelsen i boken. Jag sitter och tänker på Milan istället. Och det är lika bra att ge upp. Lika bra att gå in på YouTube se klipp från tidigare matcher än att fortsätta läsa sidorna mellan de där två pärmarna man håller i zombieaktigt.

Några dagar innan match är jag bara lycklig. Igen. En överväldigande glädje tar över. Eller, snarare mer som att jag känner en ära inför att få se detta Derby della Madonnina. Oavsett om det åter är på plats i fotbollens underverk San Siro där man varit tidigare, eller hemma framför teven.

Och så är det matchdag.
Tortyr.
Från uppvaknande, till avspark och under hela matchen. Leder vi med 3-0 i 89e minuten så torterar jag mig med att vi inte skall släppa in ett mål för att Inter inte skall ha ett mål eftersom hålla nollan mot dem gör vinsten till gudomlig honung snarare än god sylt. Av någon anledning klamrar jag fast vid tortyren ända till sista sekunden.

Att man utsätter sig för den här typen av självförvållad pina!?

Jag har varit där längst upp på katedralen inför derbyt flera gånger, klättrat ända upp och besökt henne, madonnastatyn. Som så många andra gjort inför ett derby. Jag har en sambo och hon borde betyda precis allt, alltid. Men hon har fått lära sig leva dela mig med madonnan på katedralen i Milano. När Rossoneri och Nerazzurri spelar är jag inte kapabel tillhöra någon annan än madonnina på Duomo. När matchen är över vill jag antingen klänga kvar vid henne för evigt, om vi vunnit. Eller slänga mig handlöst ner mot torget från högt däruppe och aldrig få uppleva samma smärta igen, om vi förlorat.

Det finns inget värre än ett derby.
Det finns inget bättre än ett derby.
Det finns inget av dem fagrare än Derby della Madonnina.
Ikväll är det dags igen.

AdBlock detekterad!

Var god klicka på din AdBlocker och klicka på undanta denna domän, för att vår webbsidas olika funktioner ska fungera korrekt.